Härlig dag, må jag säga!
Ja, idag då alltså.
Gick upp vid kvart i tio. Gjorde mina morgonbestyr och traskade sedan till sjukhuset för att lämna lite blod som jag inte har användning för .
Efter genomförd åderlåtning hämtade wide mig och vi lastade in mina golfgrejer och begav oss till Skyrup.
23 poäng på första nio...12 poäng på de sista.... Men fint väder och väldigt trevligt likväl!
Snackade med chefen också. Han behövde min hjälp då en av mina kolleger ringt och sjukanmält sig. Så nu ska jag jobba i Markaryd inatt (19:24-06:30).
Känns lite halvjobbigt. Dels för att det kom med förhållandevis kort varsel (har ju inte hunnit förbereda mig med att vända på dygnet) och dels för att jag ska iväg imorrn (ska köra vid 11 på förmiddagen).
Men det är ju bra pengar iallafall. = )
*Blev så glad när jag fick sms:et. Längtar faktist tills imorrn. Har en del att reda ut. Hmmm. Hur ska det här gå egentligen? Det är helt sjukt på sätt och vis. Allt på en gång. Tjo, så var bollen i rullning. Kanske bäst att inte förhasta sig. Något som jag brukar har svårt för. Att INTE förhasta mig alltså. Hatar att ha fel. Eller att göra fel val.
När jag gjorde slut med min första riktiga flickvän ångrade jag faktiskt mig efter nån vecka. Men jag var så fast besluten om att inte visa det utåt. Hade jag gjort ett val, skulle jag banne mig stå för det. Stoltheten var för stark. Nu i efterhand kan jag visserligen känna att det var ett bra beslut. Men rent principiellt har jag släppt på tyglarna vad gäller min stolthet. För vad är det egentligen för tröst när man är ledsen? "Jag har iallafall min stolthet och heder i behåll!" Nja, nu hade jag kanske inte riktigt hedern i behåll. Men det var länge sedan och jag var ung och omogen kan jag med gott mod erkänna idag. Fast det där med stolthet. Nej, det är fan inget bra. Inte i sådana situationer. När hjärnan tar över vad hjärtat borde bestämma blir det oftast skit. Blir det samma utfall om man ser omvänt på saken? Usch, orkar inte analysera det just nu. Men just stoltheten blir ett så påtagligt problem i många situationer. Inte minst i mitt jobb har jag märkt av det.
(Jag ber om ursäkt för om detta kan uppfattas som trångsynt och fördomsfullt)
Alltför ofta har jag sett personer, ofta ungdomar (spelar ingen roll om det är invandrare eller "infödda"), som har alldeles för mkt stolhet för att kunna låta smågrejer gå dem förbi. Exempelvis om någon skulle råka säga något, eller stöta till någon av dem av misstag. Det finns inte i deras värld att låta udda vara jämnt. De måste hela tiden bibehålla sin stolthet och manifesterar detta genom att skrika diverse tillmälen, eller i vissa fall ta till handgemäng. För man vill ju inte bli känd som en "fegis"? Begreppet "Den större människan" (engelskans "Bigger man" passar nog bättre) finns inte i deras sinnesbild. Tragiskt.
Ujujuj, vad utsvävande detta blev. Skönt ändå att få ur sig sina tankar och funderingar.*
Nu blir det dusch och matlagning!
Att fela är mänskligt, men att förlåta är gudomligt!
Gick upp vid kvart i tio. Gjorde mina morgonbestyr och traskade sedan till sjukhuset för att lämna lite blod som jag inte har användning för .
Efter genomförd åderlåtning hämtade wide mig och vi lastade in mina golfgrejer och begav oss till Skyrup.
23 poäng på första nio...
Snackade med chefen också. Han behövde min hjälp då en av mina kolleger ringt och sjukanmält sig. Så nu ska jag jobba i Markaryd inatt (19:24-06:30).
Känns lite halvjobbigt. Dels för att det kom med förhållandevis kort varsel (har ju inte hunnit förbereda mig med att vända på dygnet) och dels för att jag ska iväg imorrn (ska köra vid 11 på förmiddagen).
Men det är ju bra pengar iallafall. = )
*Blev så glad när jag fick sms:et. Längtar faktist tills imorrn. Har en del att reda ut. Hmmm. Hur ska det här gå egentligen? Det är helt sjukt på sätt och vis. Allt på en gång. Tjo, så var bollen i rullning. Kanske bäst att inte förhasta sig. Något som jag brukar har svårt för. Att INTE förhasta mig alltså. Hatar att ha fel. Eller att göra fel val.
När jag gjorde slut med min första riktiga flickvän ångrade jag faktiskt mig efter nån vecka. Men jag var så fast besluten om att inte visa det utåt. Hade jag gjort ett val, skulle jag banne mig stå för det. Stoltheten var för stark. Nu i efterhand kan jag visserligen känna att det var ett bra beslut. Men rent principiellt har jag släppt på tyglarna vad gäller min stolthet. För vad är det egentligen för tröst när man är ledsen? "Jag har iallafall min stolthet och heder i behåll!" Nja, nu hade jag kanske inte riktigt hedern i behåll. Men det var länge sedan och jag var ung och omogen kan jag med gott mod erkänna idag. Fast det där med stolthet. Nej, det är fan inget bra. Inte i sådana situationer. När hjärnan tar över vad hjärtat borde bestämma blir det oftast skit. Blir det samma utfall om man ser omvänt på saken? Usch, orkar inte analysera det just nu. Men just stoltheten blir ett så påtagligt problem i många situationer. Inte minst i mitt jobb har jag märkt av det.
(Jag ber om ursäkt för om detta kan uppfattas som trångsynt och fördomsfullt)
Alltför ofta har jag sett personer, ofta ungdomar (spelar ingen roll om det är invandrare eller "infödda"), som har alldeles för mkt stolhet för att kunna låta smågrejer gå dem förbi. Exempelvis om någon skulle råka säga något, eller stöta till någon av dem av misstag. Det finns inte i deras värld att låta udda vara jämnt. De måste hela tiden bibehålla sin stolthet och manifesterar detta genom att skrika diverse tillmälen, eller i vissa fall ta till handgemäng. För man vill ju inte bli känd som en "fegis"? Begreppet "Den större människan" (engelskans "Bigger man" passar nog bättre) finns inte i deras sinnesbild. Tragiskt.
Ujujuj, vad utsvävande detta blev. Skönt ändå att få ur sig sina tankar och funderingar.*
Nu blir det dusch och matlagning!
Att fela är mänskligt, men att förlåta är gudomligt!
Kommentarer
Trackback
