Guggenheim

Igår var jag och kollade när Jessicas kusin Jerry tog studenten. Jag, Jessi, Alex, Erika, Christina och Eddie åkte till Markaryd och ställde oss plikttroget i regnet tillsammans med en massa andra folk som verkligen skulle behöva gå en paraplykörkortsutbildning!
Trots dåligt väder var det kul att se, många minnen och känslor som väcktes till liv = )

Efter utsläppet och lite beundran över studentflaken åkte vi inom en snabb sväng hos fam. Olsson. Därefter styrde vi kusan mot Verum.
Riktigt trevlig tillställning! Väldigt härliga människor och roliga också!
Jag "pussades" med några äldre damer, lirade något dricka-spel, visade några korttricks och hade det jättebra!

Sedan var det för sent för att åka ända hem till Hässleholm så jag och Jessi beslutade oss för att sova över i Vittsjö.

På väg tillbaka till Vittsjö såg vi någon som lyste med en ficklampa vid sidan av vägen. Kort därefter såg vi en bil som låg på taket.
Så vi stannade och gick ut och kollade ifall det var någon som behövde hjälp.
Det visade sig att den var en man som hade väjt undan för något djur, tappat kontrollen över bilen, kört av vägen, träffat ett träd och sedan snurrat ett halvt varv med bilen så att den lade sig på taket. Mirakulöst nog var han inte mer skadad än ett litet sår på fingret och en liten skråma i pannan. Plus att han haltade lite lätt på ena benet.
Han hade redan ringt polis osv, så de "var på väg", men det vet man ju hur länge det kan dröja, särskilt såhär ute i obygden. Men han hade ringt några närstående som också var på väg.
Vi fixade så han fick några servetter att torka av sina sår med och försökte mest vara så vänliga och lugna som möjligt. Visa sympati och så.
Han berättade då att det hade kört förbi flera andra bilar som inte hade gjort en ansats till att stanna. Visserligen var det mitt i natten och kolsvart ute, men för helvete Sverige!
JAG SKÄMS!
Särskilt som det var en invandrad man som hade varit med om olyckan. Vad ska han tro om detta landet och folket som bor här när han inte ens kan få en bil att stanna för att hjälpa honom när han som mest behöver det?
Fy fan!
Det borde väl vara en självklarhet?!
Men nähä, kanske inte i dessa tider.... Vad vet jag?
Slutligen kom iallafall de närstående som han hade ringt efter, så vi fortsatte i makligt tempo resan.

När vi sen hade lagt oss hade jag ett samtal som gjorde mig väldigt glad  = )
Det gör inte ens ont där Amors pilar har träffat mig!



Vivat Scrotum!