Guggenheim

Jag tror att många tänker som jag när de hör ordet rasist.

En vit man, 20-30år. Gärna rakad, eller snaggad frisyr.

Någon med ondska i blicken. Någon som instinktivt mår fysiskt illa av att se en mörkhyad person.

Kanske har rasisten "bombarjacka", kanske svart-vita kamouflagebyxor.

Det är iallafall den bild jag har av rasister. Eller åtminstone är det så det ser ut i mitt huvud den första sekunden jag hör ordet.

 

Fast nuförtiden brukar man räkna in "kulturrasism" i detta begrepp.

 

Att på något sätt antyda, eller bara tycka, att en annan människa är sämre än antingen en själv, något man själv representerar/står för eller sämre än majoriteten, enkom på grund av dennes etniska härkomst, religion eller kulturella bakgrund är i princip rasism.

 

Detta innebär förmodligen att många människor är rasister utan att veta om det.

Vilket jag kan tycka är lite synd på ett sätt. Nämligen att man undergräver begreppet "rasist". När t.ex. Bosse Hansson utmålas som rasist så grumlas den där ursprungliga bilden på en typisk skinhead.

Och så ofta som rasistanklagelser viner från både det ena och det andra hållet så kommer ju som sagt snart var och varannan människa kallas rasist.

 

Fast det är väl så med tillmälen. Nuförtiden har det ju gått inflation i de flesta av dessa benämningar. Hora var för 50-60 år sedan något förskräckligt att bli kallad. Nu för tiden sker det dagligen för vissa. Bög, flata, fikus, o.s.v. har också tappat sin tyngd. Dock är det i dessa fall bra, eftersom den som kallar någon för ovanstående förmodligen gör det i ett försök att förminska, skada den andre. 

Alltså att den som blir kallad något sådant är ett offer i den situationen. Då tycker jag det är bra att orden inte har samma tyngd som förr.

 

Däremot är det synd när någon kallas rasist, och denne (på grund av ordets urvattning) inte tar det lika hårt. Eftersom det oftast är den som kallar en annan för rasist som är ett "offer".

 

 

Personligen tycker jag att en "äkta" rasist är någon som innerligt tror på, och lever efter ett synsätt där det för det första finns raser. För det andra att vissa raser/kulturer är bättre än andra. Punkt.

Dessa människor är inte ens intresserade av de undantag som bekräftar regeln.

 

Nu skulle man kunna dra en parallell till kön. Alltså att vissa människor tror att det ena könet är bättre än det andra. T.ex. Margareta Winberg och Iréene von Wachenfeldt som vid olika tillfällen uttalat sig så att man som objktiv lyssnare får intrycket av att det ena könet är sämre än det andra.

Fast ändamålet helgar ju medlen, som man brukar säga..

 

Så, nu har jag sagt det också.

 

Häromdagen förresten... Så satt jag på tåget på väg hem efter jobbet. Mittemot mig på andra sidan mittgången satt en kvinna, c:a 25år gammal, troligen med afrikanskt ursprung, med slöja och bylsig tunika/jacka. Hon knäppte sina händer och böjde sig framåt mot bordsskivan samtidigt som hon tyst mumlade ord på ett språk jag inte kunde identifera.

Utan att veta varför kände jag mig genast skyldig. Skyldig till rasism. Utan att ha gjort något. Bara för att jag är vit och man. Jag kände det som att om jag tittade på henne så var jag ett pucko som inte kunde sluta stirra. Och om jag vände bort blicken så var jag ett pucko som ignorerade mina medmänniskor.

Jag försökte därför under resans gång att få ögonkontakt, och när så skedde försökte jag le så oskuldsfullt och ärligt som jag bara kunde.

Även om min avsikt var ärlig så var det svårt att frambringa ett trovärdigt leende. Testa själva när ni sitter i en trängd situation och tänker "måtte detta uppfattas som vänligt, och inte fientligt".

Hursomhelst så lyckades jag möta hennes blick vid ett tillfälle och drog blixtsnabbt på smilbanden. Och leendet jag fick tillbaka kändes som ett stort "Tack! Tack för att du är vänlig mot mig!".

Nu var det kanske inte alls så hon menade. Men det kändes iallafall så för mig. Och det fick mig att bli lite fundersam. Varför måste det vara så att jag utan anledning känner någon sorts skuld för det som andra gjort henne, eller andra med liknande utseende.

 

Ett liknande fenomen är det när man som man går på gatan och möter en ensam kvinna. Allra helst när det är mörkt ute. Då gör man allt man kan för att inte riskera att kvinnan uppfattar en som en potentiell våldtäktsman.

Jag som aldrig haft en tanke på att våldföra mig på någon får alltså automatiskt en känsla av skuld inför en sådan situation.

 

Eller när man går i en affär och bara tittar. Man får en känsla av att någon ur personalen misstänker att man skall stjäla/har stulit något. Då far händerna ner i fickorna ialla kvickt. Allt för att verka så omisstänkt som möjligt...

 

Eller är det bara jag?