Guggenheim

För det första tänker jag inte ens beröra hur länge sedan det var jag skrev här. Nej, inte en enda rad kommer att skrivas om detta, ty det är allt för pinsamt för att ens föra på tal. Ja, sannerligen.

 

 

Nå... Just nu är jag lite upprörd faktiskt. Som vanligt är det orättvisor som jag irriterar mig på.

Till exempel det här med att Utbildningsminister (väl?) Jan Björklund (FP) i partiledardebatten häromdagen tog café-kedjan Espresso House som ett bra exempel på en arbetsgivare som anställer många ungdomar.

Kontexten här var att försvara en sänkning av arbetsgivaravgiften, eller åtminstone en utebliven höjning.

 

Han sade inte på något sätt att det var en arbetsgivare:

*som låter sina anställda hålla de raster som de enligt kollektivavtal och arbetslagstiftningen är berättigade till.

*som behandlar sina anställda med respekt

*som följer arbetstidslagstiftningen med samtliga anställda

*o.s.v

 

Vad som sedan skedde, iallafall idag på radion (främst fräscha, alternativa, använda-härskartekniker-och-låtsas-att-man-slår-i-underläge P3) var att man konstaterade att man sedan tidigare haft reportage om hur usla förhållandena var för de anställda på just Espresso House.

---Jag betvivlar inte en sekund att det som sägs av f.d. anställda stämmer.---

Och genom detta konstaterande drogs slutsatsen att Jan Björklund var ute och cyklade. Hur kan man ens lyfta fram ett sådan diaboliskt företag som behandlar sina anställda som skit?!?!?!

 

Den här taktiken fungerar tyvärr alltför bra för att medierna skall sluta använda sig utav den, oavsett om de slår åt höger eller vänster, upp eller ner.

 

För om man istället säger såhär:

-På tal om mustascher, Stalin hade en fin mustasch!

-Ja, men han orsakade ju närmare 10 miljoner människors död genom sitt sätt att styra! Du är en dålig människa som nämner en sådan fruktansvärd person i positiva sammanhang!

 

Alltså, frågan gällde ju just ungdomar och deras arbetsmöjligheter, inte deras arbetsförhållanden.

Vilket osökt för mig vidare..

Jag är för att man reglerar vad en arbetsgivare får och inte får göra med sin personal genom lagtexter och andra bindande överenskommelser (kollektivavtal).

Men, kan inte dessa personer, eller kanske snarare ungdomar tala för sig själva? De är ju trots allt myndiga.

Jag menar att det inte inger något större förtroende när man gråter ut i radio över att man fick sparken för att man klagade över arbetsförhållandena som rådde på arbetet.

 

Rimligtvis har man skrivit på ett anställningsavtal. I detta bör framgå de rättigheter och skyldigheter som respektive part åtar sig att uppfylla.

Basic.

Om sedan endera parten, arbetsgivaren eller arbetstagaren, bryter detta avtalet så gör man så som står angivet i avtalet (avsked, varning, vite o.s.v.).

Vad jag menar är att om de här ungdomarna anser sig ha blivit orättvist behandlade utifrån de förutsättningar som deras anställningsavtal ställde så finns det ju ett givet sätt att agera på: Dra arbetsgivaren inför rätta!

 

Som sagt så är ungdomarna (åtminstone de över 18år) myndiga. De får handla sprit på krogen, rösta och allt det där. Samhället har gett dem priveligier därför att man kommit fram till att det är den ålder vid vilken man kan förvänta sig en viss nivå av mognad och ansvarstagande. Inte minst i fråga om ansvar för sin egen situation.

Det kommer ingen och torkar dig i ändalyktan längre.

Tvätten tvättar inte sig själv.

Man måste ta vara på sig själv.

 

Slutsats: Ungdomar är dumma i huvudet.

 

När vi ändå är inne på arbetslinjen (no pun intended) så tänkte jag på det här med löner..

Det har sagts länge att kvinnor är lönediskriminerade.

Begreppet lönediskriminering är med största sannolikhet mycket djupare än min första reflektion över dess betydelse:

Nämligen att någon lag/regel/chef bestämmer att en kvinna inte ska tjäna lika mycket som en man.

 

Då går jag till mig själv och mina erfarenheter på arbetsmarknaden. Jag har aldrig varit med om att personer får olika löner baserat endast på deras kön.

 

Nu säger vissa att det kanske inte alltid handlar om vilket kön man har, utan om vilket arbete man har. Att sedan de yrken där man har lägst löner råkar vara kvinnodominerade menar dessa människor är ett bevis för kvinnlig lönediskriminering.

 

Och kom ju kasualiteten in.

 

Finns det några reella hinder för de personer som känner att de tjänar dåligt (oavsett det beror på yrke eller kön) att ta ett annat yrke? Eller kanske att löneförhandla?

Förresten, där sa jag något. Löneförhandlingar verkar mest handla om vilken lön man ska ha för att utföra ett visst arbete på ett visst sätt. Jag tycker snarare att man bör förhandla om vilken lön man ska ha för att ha UTFÖRT ett arbete på ett visst sätt.

Se det lite som ett betyg över ens arbetsinsats.

 

Inom vissa yrken fungerar det på detta sätt. Ofta får då personalen bonusar för ett väl utfört arbete. Låter rätt tycker jag.

---OBS! Detta handlar inte om bl.a. bankernas generösa bonussystem, det är en annan fråga---

 

 

 

Jag är för en meritokrati. Skulle det i slutändan stå mellan två totalt jämbördiga kandidater till ett jobb, eller en studieplats, eller vad det nu än månde vara så tycker jag att det rättvisa vore att lotta.

OM inte arbetets art är sådan att andra kvalifikationer än rent akademiska och praktiska kunskaper spelar in.

 

Till exempel kan det ju vara så att vi har Gynekolog Anders och Gynekolog Anna, som båda fick exakt samma resultat på samtliga tentor under sina studier. Bägge har fått exakt lika bra omdömen från sina handledare, och båda har fått exakt lika bra omdömen från sina tidigare patienter.

Nu har både Anders och Anna sökt en tjänst som gynekolog på en privat vårdklinik.

Vårdkliniken vet med sig (genom egna utförda undersökningar) att 80% av deras patienter föredrar en kvinnlig gynekolog, annars kommer de inom kort att söka sig till en annan vårdinrättning.

Vårdkliniken bör ju då rimligtvis välja Anna framför Anders, eftersom det ju vore en ren förlustaffär för dem att inte tillgodose sina kunders (ja, i det här fallet är patienterna att betrakta som kunder) önskemål.

I detta fallet är just könet ett avgörande argument för hur bra det kommer att gå för vårdkliniken. Det kanske t.o.m. trumfar akademiska/praktiska kunskaper till viss del.

"Visst, Anders är bätre än Anna. Hans händer är varmare och han kan förklara vad som är fel på mig. Men det känns bekvämare med Anna, för hon är ju också kvinna..." kanske en "kund" skulle säga..

 

Men för yrken där det inte spelar någon roll om personen är man eller kvinna, tjock eller smal, lång eller kort, ljus eller mörk ELLER NÅGRA ANDRA FYSISKA ATTRIBUT så bör ren meritokrati råda.

 

 

En liten disclaimer angående de liknelser jag skrivit. Jag vet med mig att allt inte alltid blir så solklart när jag skrivit ner det, som det verkade i mitt huvud.

Oftast hinner jag korrigera det jag skrivit. Men ibland kan det ta lång tid för mig att inse det. Ibland kan jag även behöva påpekanden om att någonting kanske inte riktigt är som jag skrivit. Då kommer jag antingen att anamma det nya synsättet direkt, eller så kommer jag att inbjuda till diskussion, eller så förkastar jag det påpekandet.

 

 

Huh! Långt inlägg. Dags att sova..