Guggenheim

Fick för mig att ta upp det här med Rubiks kub igen.

 

Kommer ihåg att jag för ganska precis två år sedan fick för mig att jag banne mig skulle ta och lära mig hur man klarar ut den där saken. Och efter ett par timmar tillsammans med en bra tutorial så gick det!

Sedan körde jag stenhårt ett par veckor, och efter det så satt rörelserna i händernas muskelminne snarare än i hjärnans minne.

 

Nu har det gått säkert ett år sedan jag höll på med en kub, och efter lite repetition så går det nu faktiskt ganska bra!

Nu klarar jag den garanterat under tre minuter, för det mesta under 2½minut, och ibland på två minuter blankt.

 

Nöjd.

 

Dock började jag undra om det är något litet fel på mig. Jag har ju lärt mig var de olika färgerna skall vara i förhållande till varandra. Alltså att blått och grönt är på motsatta sidor, vitt och gult likaså, och slutligen röd och orange.

Av någon anledning har jag omedvetet gjort dessa färger till varandras dödsfiender. Alltså att jag tänker att jag MÅSTE se till att blått och grönt hamnar så långt ifrån varandra som möjligt. Annars blir det krig.

Men inte nog med det...

Jag har även tilldelat de olika färgerna egenskaper...

Vit = Harmoni, lugn, fred/frid.

Grön = Den där som man hatar att älska. Egentligen är han ett svin, men han är på de godas sida..

Blå = Han som innerst inne är ond. Och det är bara jag som ser det. (Det är därför jag håller på grön) Men till det yttre så kan man luras till att tro att han är helt perfekt, en svärmorsdröm närmast. En slug jävel..

Röd = Detta är ondskan i sin renaste form, och han gör inte mycket för att dölja det heller.

Orange = Är den där oskyldiga unge killen. Han som aldrig skulle göra en fluga förnär. Jag tycker nästan lite synd om honom med tanke på hans nemesis (röd). Försynt skulle man kunna säga.

Gul = Bara en störig jävel som inte är på någons sida egentligen. Kan vara så att jag stör mig på gul därför att det är den sista sidan som blir klar när jag löser kuben.

 

Av någon anledning har ovanstående tankar gått runt i mitt huvud utan att jag reflekterat särskilt mycket över dem. Lite underligt...