Guggenheim

Fick för mig att ta upp det här med Rubiks kub igen.

 

Kommer ihåg att jag för ganska precis två år sedan fick för mig att jag banne mig skulle ta och lära mig hur man klarar ut den där saken. Och efter ett par timmar tillsammans med en bra tutorial så gick det!

Sedan körde jag stenhårt ett par veckor, och efter det så satt rörelserna i händernas muskelminne snarare än i hjärnans minne.

 

Nu har det gått säkert ett år sedan jag höll på med en kub, och efter lite repetition så går det nu faktiskt ganska bra!

Nu klarar jag den garanterat under tre minuter, för det mesta under 2½minut, och ibland på två minuter blankt.

 

Nöjd.

 

Dock började jag undra om det är något litet fel på mig. Jag har ju lärt mig var de olika färgerna skall vara i förhållande till varandra. Alltså att blått och grönt är på motsatta sidor, vitt och gult likaså, och slutligen röd och orange.

Av någon anledning har jag omedvetet gjort dessa färger till varandras dödsfiender. Alltså att jag tänker att jag MÅSTE se till att blått och grönt hamnar så långt ifrån varandra som möjligt. Annars blir det krig.

Men inte nog med det...

Jag har även tilldelat de olika färgerna egenskaper...

Vit = Harmoni, lugn, fred/frid.

Grön = Den där som man hatar att älska. Egentligen är han ett svin, men han är på de godas sida..

Blå = Han som innerst inne är ond. Och det är bara jag som ser det. (Det är därför jag håller på grön) Men till det yttre så kan man luras till att tro att han är helt perfekt, en svärmorsdröm närmast. En slug jävel..

Röd = Detta är ondskan i sin renaste form, och han gör inte mycket för att dölja det heller.

Orange = Är den där oskyldiga unge killen. Han som aldrig skulle göra en fluga förnär. Jag tycker nästan lite synd om honom med tanke på hans nemesis (röd). Försynt skulle man kunna säga.

Gul = Bara en störig jävel som inte är på någons sida egentligen. Kan vara så att jag stör mig på gul därför att det är den sista sidan som blir klar när jag löser kuben.

 

Av någon anledning har ovanstående tankar gått runt i mitt huvud utan att jag reflekterat särskilt mycket över dem. Lite underligt...

 

 

Jag tror att många tänker som jag när de hör ordet rasist.

En vit man, 20-30år. Gärna rakad, eller snaggad frisyr.

Någon med ondska i blicken. Någon som instinktivt mår fysiskt illa av att se en mörkhyad person.

Kanske har rasisten "bombarjacka", kanske svart-vita kamouflagebyxor.

Det är iallafall den bild jag har av rasister. Eller åtminstone är det så det ser ut i mitt huvud den första sekunden jag hör ordet.

 

Fast nuförtiden brukar man räkna in "kulturrasism" i detta begrepp.

 

Att på något sätt antyda, eller bara tycka, att en annan människa är sämre än antingen en själv, något man själv representerar/står för eller sämre än majoriteten, enkom på grund av dennes etniska härkomst, religion eller kulturella bakgrund är i princip rasism.

 

Detta innebär förmodligen att många människor är rasister utan att veta om det.

Vilket jag kan tycka är lite synd på ett sätt. Nämligen att man undergräver begreppet "rasist". När t.ex. Bosse Hansson utmålas som rasist så grumlas den där ursprungliga bilden på en typisk skinhead.

Och så ofta som rasistanklagelser viner från både det ena och det andra hållet så kommer ju som sagt snart var och varannan människa kallas rasist.

 

Fast det är väl så med tillmälen. Nuförtiden har det ju gått inflation i de flesta av dessa benämningar. Hora var för 50-60 år sedan något förskräckligt att bli kallad. Nu för tiden sker det dagligen för vissa. Bög, flata, fikus, o.s.v. har också tappat sin tyngd. Dock är det i dessa fall bra, eftersom den som kallar någon för ovanstående förmodligen gör det i ett försök att förminska, skada den andre. 

Alltså att den som blir kallad något sådant är ett offer i den situationen. Då tycker jag det är bra att orden inte har samma tyngd som förr.

 

Däremot är det synd när någon kallas rasist, och denne (på grund av ordets urvattning) inte tar det lika hårt. Eftersom det oftast är den som kallar en annan för rasist som är ett "offer".

 

 

Personligen tycker jag att en "äkta" rasist är någon som innerligt tror på, och lever efter ett synsätt där det för det första finns raser. För det andra att vissa raser/kulturer är bättre än andra. Punkt.

Dessa människor är inte ens intresserade av de undantag som bekräftar regeln.

 

Nu skulle man kunna dra en parallell till kön. Alltså att vissa människor tror att det ena könet är bättre än det andra. T.ex. Margareta Winberg och Iréene von Wachenfeldt som vid olika tillfällen uttalat sig så att man som objktiv lyssnare får intrycket av att det ena könet är sämre än det andra.

Fast ändamålet helgar ju medlen, som man brukar säga..

 

Så, nu har jag sagt det också.

 

Häromdagen förresten... Så satt jag på tåget på väg hem efter jobbet. Mittemot mig på andra sidan mittgången satt en kvinna, c:a 25år gammal, troligen med afrikanskt ursprung, med slöja och bylsig tunika/jacka. Hon knäppte sina händer och böjde sig framåt mot bordsskivan samtidigt som hon tyst mumlade ord på ett språk jag inte kunde identifera.

Utan att veta varför kände jag mig genast skyldig. Skyldig till rasism. Utan att ha gjort något. Bara för att jag är vit och man. Jag kände det som att om jag tittade på henne så var jag ett pucko som inte kunde sluta stirra. Och om jag vände bort blicken så var jag ett pucko som ignorerade mina medmänniskor.

Jag försökte därför under resans gång att få ögonkontakt, och när så skedde försökte jag le så oskuldsfullt och ärligt som jag bara kunde.

Även om min avsikt var ärlig så var det svårt att frambringa ett trovärdigt leende. Testa själva när ni sitter i en trängd situation och tänker "måtte detta uppfattas som vänligt, och inte fientligt".

Hursomhelst så lyckades jag möta hennes blick vid ett tillfälle och drog blixtsnabbt på smilbanden. Och leendet jag fick tillbaka kändes som ett stort "Tack! Tack för att du är vänlig mot mig!".

Nu var det kanske inte alls så hon menade. Men det kändes iallafall så för mig. Och det fick mig att bli lite fundersam. Varför måste det vara så att jag utan anledning känner någon sorts skuld för det som andra gjort henne, eller andra med liknande utseende.

 

Ett liknande fenomen är det när man som man går på gatan och möter en ensam kvinna. Allra helst när det är mörkt ute. Då gör man allt man kan för att inte riskera att kvinnan uppfattar en som en potentiell våldtäktsman.

Jag som aldrig haft en tanke på att våldföra mig på någon får alltså automatiskt en känsla av skuld inför en sådan situation.

 

Eller när man går i en affär och bara tittar. Man får en känsla av att någon ur personalen misstänker att man skall stjäla/har stulit något. Då far händerna ner i fickorna ialla kvickt. Allt för att verka så omisstänkt som möjligt...

 

Eller är det bara jag?

För det första tänker jag inte ens beröra hur länge sedan det var jag skrev här. Nej, inte en enda rad kommer att skrivas om detta, ty det är allt för pinsamt för att ens föra på tal. Ja, sannerligen.

 

 

Nå... Just nu är jag lite upprörd faktiskt. Som vanligt är det orättvisor som jag irriterar mig på.

Till exempel det här med att Utbildningsminister (väl?) Jan Björklund (FP) i partiledardebatten häromdagen tog café-kedjan Espresso House som ett bra exempel på en arbetsgivare som anställer många ungdomar.

Kontexten här var att försvara en sänkning av arbetsgivaravgiften, eller åtminstone en utebliven höjning.

 

Han sade inte på något sätt att det var en arbetsgivare:

*som låter sina anställda hålla de raster som de enligt kollektivavtal och arbetslagstiftningen är berättigade till.

*som behandlar sina anställda med respekt

*som följer arbetstidslagstiftningen med samtliga anställda

*o.s.v

 

Vad som sedan skedde, iallafall idag på radion (främst fräscha, alternativa, använda-härskartekniker-och-låtsas-att-man-slår-i-underläge P3) var att man konstaterade att man sedan tidigare haft reportage om hur usla förhållandena var för de anställda på just Espresso House.

---Jag betvivlar inte en sekund att det som sägs av f.d. anställda stämmer.---

Och genom detta konstaterande drogs slutsatsen att Jan Björklund var ute och cyklade. Hur kan man ens lyfta fram ett sådan diaboliskt företag som behandlar sina anställda som skit?!?!?!

 

Den här taktiken fungerar tyvärr alltför bra för att medierna skall sluta använda sig utav den, oavsett om de slår åt höger eller vänster, upp eller ner.

 

För om man istället säger såhär:

-På tal om mustascher, Stalin hade en fin mustasch!

-Ja, men han orsakade ju närmare 10 miljoner människors död genom sitt sätt att styra! Du är en dålig människa som nämner en sådan fruktansvärd person i positiva sammanhang!

 

Alltså, frågan gällde ju just ungdomar och deras arbetsmöjligheter, inte deras arbetsförhållanden.

Vilket osökt för mig vidare..

Jag är för att man reglerar vad en arbetsgivare får och inte får göra med sin personal genom lagtexter och andra bindande överenskommelser (kollektivavtal).

Men, kan inte dessa personer, eller kanske snarare ungdomar tala för sig själva? De är ju trots allt myndiga.

Jag menar att det inte inger något större förtroende när man gråter ut i radio över att man fick sparken för att man klagade över arbetsförhållandena som rådde på arbetet.

 

Rimligtvis har man skrivit på ett anställningsavtal. I detta bör framgå de rättigheter och skyldigheter som respektive part åtar sig att uppfylla.

Basic.

Om sedan endera parten, arbetsgivaren eller arbetstagaren, bryter detta avtalet så gör man så som står angivet i avtalet (avsked, varning, vite o.s.v.).

Vad jag menar är att om de här ungdomarna anser sig ha blivit orättvist behandlade utifrån de förutsättningar som deras anställningsavtal ställde så finns det ju ett givet sätt att agera på: Dra arbetsgivaren inför rätta!

 

Som sagt så är ungdomarna (åtminstone de över 18år) myndiga. De får handla sprit på krogen, rösta och allt det där. Samhället har gett dem priveligier därför att man kommit fram till att det är den ålder vid vilken man kan förvänta sig en viss nivå av mognad och ansvarstagande. Inte minst i fråga om ansvar för sin egen situation.

Det kommer ingen och torkar dig i ändalyktan längre.

Tvätten tvättar inte sig själv.

Man måste ta vara på sig själv.

 

Slutsats: Ungdomar är dumma i huvudet.

 

När vi ändå är inne på arbetslinjen (no pun intended) så tänkte jag på det här med löner..

Det har sagts länge att kvinnor är lönediskriminerade.

Begreppet lönediskriminering är med största sannolikhet mycket djupare än min första reflektion över dess betydelse:

Nämligen att någon lag/regel/chef bestämmer att en kvinna inte ska tjäna lika mycket som en man.

 

Då går jag till mig själv och mina erfarenheter på arbetsmarknaden. Jag har aldrig varit med om att personer får olika löner baserat endast på deras kön.

 

Nu säger vissa att det kanske inte alltid handlar om vilket kön man har, utan om vilket arbete man har. Att sedan de yrken där man har lägst löner råkar vara kvinnodominerade menar dessa människor är ett bevis för kvinnlig lönediskriminering.

 

Och kom ju kasualiteten in.

 

Finns det några reella hinder för de personer som känner att de tjänar dåligt (oavsett det beror på yrke eller kön) att ta ett annat yrke? Eller kanske att löneförhandla?

Förresten, där sa jag något. Löneförhandlingar verkar mest handla om vilken lön man ska ha för att utföra ett visst arbete på ett visst sätt. Jag tycker snarare att man bör förhandla om vilken lön man ska ha för att ha UTFÖRT ett arbete på ett visst sätt.

Se det lite som ett betyg över ens arbetsinsats.

 

Inom vissa yrken fungerar det på detta sätt. Ofta får då personalen bonusar för ett väl utfört arbete. Låter rätt tycker jag.

---OBS! Detta handlar inte om bl.a. bankernas generösa bonussystem, det är en annan fråga---

 

 

 

Jag är för en meritokrati. Skulle det i slutändan stå mellan två totalt jämbördiga kandidater till ett jobb, eller en studieplats, eller vad det nu än månde vara så tycker jag att det rättvisa vore att lotta.

OM inte arbetets art är sådan att andra kvalifikationer än rent akademiska och praktiska kunskaper spelar in.

 

Till exempel kan det ju vara så att vi har Gynekolog Anders och Gynekolog Anna, som båda fick exakt samma resultat på samtliga tentor under sina studier. Bägge har fått exakt lika bra omdömen från sina handledare, och båda har fått exakt lika bra omdömen från sina tidigare patienter.

Nu har både Anders och Anna sökt en tjänst som gynekolog på en privat vårdklinik.

Vårdkliniken vet med sig (genom egna utförda undersökningar) att 80% av deras patienter föredrar en kvinnlig gynekolog, annars kommer de inom kort att söka sig till en annan vårdinrättning.

Vårdkliniken bör ju då rimligtvis välja Anna framför Anders, eftersom det ju vore en ren förlustaffär för dem att inte tillgodose sina kunders (ja, i det här fallet är patienterna att betrakta som kunder) önskemål.

I detta fallet är just könet ett avgörande argument för hur bra det kommer att gå för vårdkliniken. Det kanske t.o.m. trumfar akademiska/praktiska kunskaper till viss del.

"Visst, Anders är bätre än Anna. Hans händer är varmare och han kan förklara vad som är fel på mig. Men det känns bekvämare med Anna, för hon är ju också kvinna..." kanske en "kund" skulle säga..

 

Men för yrken där det inte spelar någon roll om personen är man eller kvinna, tjock eller smal, lång eller kort, ljus eller mörk ELLER NÅGRA ANDRA FYSISKA ATTRIBUT så bör ren meritokrati råda.

 

 

En liten disclaimer angående de liknelser jag skrivit. Jag vet med mig att allt inte alltid blir så solklart när jag skrivit ner det, som det verkade i mitt huvud.

Oftast hinner jag korrigera det jag skrivit. Men ibland kan det ta lång tid för mig att inse det. Ibland kan jag även behöva påpekanden om att någonting kanske inte riktigt är som jag skrivit. Då kommer jag antingen att anamma det nya synsättet direkt, eller så kommer jag att inbjuda till diskussion, eller så förkastar jag det påpekandet.

 

 

Huh! Långt inlägg. Dags att sova..